När jag levde i min osunda relation som dagligen bestod av någon slags våld från min partner, straffade jag också mig själv. Inget djupgående och inget "värt att prata om" tänkte jag länge. Men även om jag ansåg att mitt självskadebeteende inte var så allvarligt som många andras så var det fortfarande ett självskadebeteende som existerade och det var mitt.
När min dåvarande pojkvän inte misshandlade mig så brukade jag slå huvudet in i väggen för att försöka få fram den smärta han brukade ge mig. När han inte brände ciggaretter eller tändare in i min hud försökte jag rista in hans namn på min arm eller också försökte jag skära mig. Som tur är blev hans namn inte djupt och de rosa rodnaderna/ försök till ärr har gett sig iväg. Men minnet kommer alltid att finnas med mig.
Efter att jag anmält honom ändrades mitt självskadebeteende och i stället för att bara slå huvudet i väggen (och strecklyssna hans favoritlåt) så började jag dricka hejdlöst. Varje helg och oftast hamnade jag i olika sängar. Jag sökte mig till våldet och efter våldtäkterna men när jag förstod att ingen annan var som han och ingen annan ville skada mig öppnades mina ögon och jag började förstå, jag var nog älskvärd trots allt.
Jag är älskvärd och det är du också, oavsett vad du varit med om. Vi är alla människor och lika mycket värda. Glöm inte det!
Ta hand om dig!
/Evelina Långström
www.eviiie.blogspot.com
