Hejsan! Mitt namn är Emily, och jag är 20 år. Har nyligen köpt hus med min sambo och njuter av det lugna, stilla livet. Jag älskar idag min tillvaro, är så tacksam för allt jag har fått. En liten kortis om min bakgrund, undrar ni något är det bara att höra av er!
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft en väldigt skev självbild och tyckt att jag varit riktigt tjock. Jag började banta som 10- åring; så bra ett barn nu kan. Slutade med godis, började träna, osv. När jag var tolv spydde jag medvetet första gången efter middagen. En jättehemsk upplevelse, jag hade sån ångest och så många känslor jag inte visste vart jag skulle göra av, så helt spontant skar jag mig direkt efteråt. För första gången. Detta blev liksom början på det hela, och inte så långt efteråt, någon gång i mitten av sjuan, började jag och min bästa kompis bli mobbade, mycket på grund av våran stil; vi var väl milt sagt alternativa. Vi hade var sina egna kriser, så jag tror att stilen blev ett sätt att få utlopp för alla känslor liksom; rosa hår som skriker rakt ut, istället för att själv skrika rakt ut.
Mobbningen blev värre och värre allt eftersom, de skrek efter oss i korridorerna, skrev på våra skåp, stoppade tuggummi i låsen, låste ute oss från klassrummet (vilket gjorde att vi fick skäll för att vi "skolkade") osv. Allt eftersom att det blev svårare och jobbigare i skolan, växte mitt självhat. Jag förstod inte varför jag blev mobbad, vad gjorde jag som var så fel? Egentligen var jag ju en helt vanlig tjej som tränade och älskade kläder och smink, men det var det ingen som såg. Jag började spy mera regelbundet, även efter lunch på skolan, jag tränade hårdare, skar djupare, hade panikångest, skolkade nästan varje dag för att slippa konstant höra hur dålig jag var. När jag vägde som minst vägde jag 39 kilo, jag kunde knappt röra mig för att jag var så svag, hade inga muskler att kliva upp ur sängen eller gå upp för trappor. Ingen koncentration till något, allt i kroppen gjorde ont och ingen ork alls. Jag tappade helt skolan, och kom jättelångt efter.
Ju dåligare jag blev i anorexin, ju värre blev mobbningen i skolan. De förstörde en jacka jag kämpat ihop pengar till, slängde stenar efter oss, fällde krokben på oss, skrek efter oss inte bara i skolan, utan även när vi var ute i byn. En gång skrek de glåpord efter mig när jag och pappa var och handlade. Han blev så himla arg, för när det är så öppet borde lärarna ju fatta! Men de fattade inte. De påstod att det inte stämde att vi kom försent för att vi blev utelåsta ur klassrummen, de trodde inte på att någon hade förstört min jacka, trodde att vi ljög när vi berättade att de kastade grejjer efter oss. När vi var halvvägs igenom nian tog mina föräldrar hem mig från skolan, så jag kunde plugga hemma istället. Jag pluggade röven ur mig, för någonstans förstod jag att det var enda sättet att komma bort. Jag fick ju ingen hjälp alls, men jag hade så många drömmar och en sån ambition i livet som fick mig att kämpa mig igenom sista terminen i skolan. Jag kom in på ett gymnasie 6 mil bort. Här försvann mobbningen, men jag blev mycket dåligare i anorexin.
Jag fick en coach på skolan, som var otroligt stöttande. Hon fixade akut tid åt mig hos BUP, som jag tidigare blivit avvisad hos för att jag inte var "tillräckligt sjuk", och efter tre psykologer fick jag äntligen en som passade perfekt för mig. Genom henne fick jag riktigt bra hjälp, en dietist och en läkare som hittade en bra medicin mot min bipoläritet (som utredningen visade att jag hade). Medicinen gjorde att jag slapp min panikångest och jag slutade skära mig, jag blev inte längre manisk och kunde sova. Depressionen började släppa, och så småningom, när jag var arton, blev jag friskförklarad från anorexin. Jag tror inte att jag hade klarat mig, om inte jag hade fått komma till BUP eller träffat dietisten, då hade jag så småningom svält ihjäl. Det var en riktigt svår process, att möta all sin ångest och börja äta, när det sista jag ville var att komma i närheten av mat, och jag jobbar fortfarande med det. Jag får fortfarande korta perioder utan aptit, men jag har fått så många verktyg från BUP så jag klarar mig, och det är verkligen värt allt tänkbart att kunna må bra! Det är okej att må bra, man måste inte vara sjuk för att få stöd och uppmärksamhet.
Under resans gång fick jag ge upp mitt största intresse; att spela tennis. Jag drömde om att bli tennisproffs, tränade stenhårt hela veckorna, tävlade på helgerna och det enda jag tittade på på tv:n, var tennis. Jag fick ur all aggression och all hopplöshet där, och tennis var jag duktig på! Jag fick beröm och uppmärksamhet, och jag kunde komma bort från verkligheten. Men tillsist, när jag var 16, var jag tvungen att sluta. Min kropp kunde inte mera.
Jag har alltid haft superbra stöd från mina föräldrar, de har alltid funnits där för mig. Utan dem hade jag inte kommit så långt som jag har. Jag önskar verkligen att alla har någon i deras närhet, som kan vara deras pelare. En lärare, syskon, kurator, föräldrar. Bara man har någon som alltid stannar upp och säger "Du, kom igen nu. Det här fixar du, du har redan gjort halva jobbet. Det värsta är över, nu är det bara uthålligheten kvar". Det är guld värt!
Är så glad att läsa om dina framsteg, och jag tror verkligen att din framtid kommer bli oerhört ljus med din styrka 
