Den skamfyllda sjukdomen...

Väldigt gripande text finaste Lucy, man känner verkligen med dig och får en inblick i det helvete du gått igenom. Är svårt att föreställa sig hur bulimimonstret kan bli så starkt och så förgörande. Som du säger har även jag förstått att bulimi på många sätt är en väldigt skamfylld diagnos som färre förstår. Det är så frustrerande att se vilka fördomar det finns, och att så många ska behöva skämmas. Väldigt bra att du vågar uttrycka detta i ord, det kan bli en vägledning till att fler vågar be om hjälp! Ätstörningar är hemska sjukdomar, det gäller att öka kunskapen om dem, och få människor att förstå att vilken form av ätstörningsproblematik du har, skall det tas på lika stort allvar.

Massor av ljus

Känner igen mig så väl, va det var för toalett spelade ingen roll för mig bara att ingen skulle se eller höra. Jag förstår inte varför anorexi är mer "accepterat", det är många inom vården som har frågat mig om jag har haft bulimi eller har kräkningen som hjälpmedel, men jag drar mig för att säga det. Jag vet att jag inte har haft bulimi för jag har aldrig hetsätit men att få fram att man ändå har legat böjd över en toalettstol så många gånger per dag och att det förstör så mycket så har jag inte berättat det. Tror att eftersom anorexin är mer accepterande och uppmärksammande så la jag mina kräkbehov åt sidan för att det kändes som en bagatell, men den bagatellen hann förstöra väldigt mycket iallafall.

Styrkekramar till dig! läser dig blogg hela tiden
Emelie

Gripande text och jag känner igen så mycket av det du skriver, inte av egen erfarenhet, utav att en av mina barndomsvänner hade bulimi och Anorexia i många, många år, dessvärre finns hon inte kvar hos mig och alla runt om henne.

Det var inte många som lyssnade på henne och inte hennes vädjan efter hjälp.
Hon hade dessutom svårt att lita på sjukhuspersonalen just p.g,a att hon inte kände någon tillit och ett stort svek.

Mängder med rosor till dig, för att du går ut öppet med detta för att hjälpa andra.
Stor kram

Duktiga lucy, fina Lucy, du är stark som klarat allt detta. för dig måste det varit jättejobbigt med bulumin. det är en stark gripande text som man kan känna igen sig i. kanske kan det hjälpa andra att våga be om hjälp och inte skämmas! för man ska absolut inte behöva skämmas <3

Lucy, du har tagit dig så här lång och jag är övertygad att du kommer gå ännu längre. Det kommer gå bra för dig.

Åh vilken gripande text, som andra också skrivit. Jag har inte haft bulimi heller, men spydde ändå en del under min anorexi. Vårdpersonalen tittade nästan äckligt på mig när jag berättade. Men det som faktiskt sårat mig riktigt mycket, det var när min remiss skickades in till BUP, då min vikt närmade sig 40kg, så fick jag avslag för att jag "inte var tillräckligt sjuk".

Jag förstår verkligen inte de som jobbar inom vården, som inte vill hjälpa människor. Varför jobbar man inom omsorg eller omvårdnad av andra människor, om man tillåter sigsjälv att ha fördomar? Och skiljer på människor? Det förstår jag verkligen inte. Som tur är finns det en del fantastiska eldsjälar inom vården, och de borde verkligen lyftas fram!

Emily_M skrev:

Åh vilken gripande text, som andra också skrivit. Jag har inte haft bulimi heller, men spydde ändå en del under min anorexi. Vårdpersonalen tittade nästan äckligt på mig när jag berättade. Men det som faktiskt sårat mig riktigt mycket, det var när min remiss skickades in till BUP, då min vikt närmade sig 40kg, så fick jag avslag för att jag "inte var tillräckligt sjuk".

Jag förstår verkligen inte de som jobbar inom vården, som inte vill hjälpa människor. Varför jobbar man inom omsorg eller omvårdnad av andra människor, om man tillåter sigsjälv att ha fördomar? Och skiljer på människor? Det förstår jag verkligen inte. Som tur är finns det en del fantastiska eldsjälar inom vården, och de borde verkligen lyftas fram!

Håller verkligen med dig. Det brukar ju oftast isåfall vara patienten/den sjuka som inte tycker att man är sjuk nog men att det händer så ofta inom vården är skam rakt igenom. Det är hemskt! Hur vet dem att man inte är tillräckligt sjuk? va har de för grund till det beslutet? tycker att det första personalen på den BUP mottagningen skulle göra är att läsa på om sjukdomen. Men som du skriver, det finns eldsjälar också och jag kommer aldrig glömma vad några av dem gjorde för mig.
Massor med kramar

Ja, det är ju den vanliga sidan, att man inte inser att man behöver hjälp liksom. Vet inte riktigt hur de bestämmer vem som är tillräckligt sjuk.. jag hade inte ens träffat dem x) Den första jag fick när jag väl kom in till BUP (henne hade jag inte länge, vi hade inte alls bra personkemi), såg mig i väntrummet några år senare innan jag skulle över till vuxenpsyk, och sa "nämen, kommer du forfarande hit?". Det var ganska nedlåtande

Det är synd att det oftast är dem jag minns, det är lätt att glömma läkaren som tittade på mig och sa "klart du blir bättre, ingen tvekan alls! Det blir inte lätt, men tillsammans så hittar vi rätt väg", eller min psykolog som hängde upp mina krönikor på sitt kontor (jag skrev personliga krönikor vid den lokala tidningen som extra knäck) för att hon blev inspirerad. Eller min rektor på gymnasiet som viskade "du klarade det" när jag fick mitt slutbetyg. Det är DET vi borde minnas.

Vad har ni träffat för eldsjälar?

Kramar till er!

Emily_M skrev:

Ja, det är ju den vanliga sidan, att man inte inser att man behöver hjälp liksom. Vet inte riktigt hur de bestämmer vem som är tillräckligt sjuk.. jag Vad har ni träffat för eldsjälar?

Alla här på Safesouls till att börja med skulle jag vilja säga.

Emily_M skrev:

Ja, det är ju den vanliga sidan, att man inte inser att man behöver hjälp liksom. Vet inte riktigt hur de bestämmer vem som är tillräckligt sjuk.. jag hade inte ens träffat dem x) Den första jag fick när jag väl kom in till BUP (henne hade jag inte länge, vi hade inte alls bra personkemi), såg mig i väntrummet några år senare innan jag skulle över till vuxenpsyk, och sa "nämen, kommer du forfarande hit?". Det var ganska nedlåtande

Det är synd att det oftast är dem jag minns, det är lätt att glömma läkaren som tittade på mig och sa "klart du blir bättre, ingen tvekan alls! Det blir inte lätt, men tillsammans så hittar vi rätt väg", eller min psykolog som hängde upp mina krönikor på sitt kontor (jag skrev personliga krönikor vid den lokala tidningen som extra knäck) för att hon blev inspirerad. Eller min rektor på gymnasiet som viskade "du klarade det" när jag fick mitt slutbetyg. Det är DET vi borde minnas.

Vad har ni träffat för eldsjälar?

Kramar till er!

Den eldsjälen som har satt mest spår i mig är min kontaktperson som jag hade under väldigt lång tid under min behandling. Hon gjorde allt för mig hela tiden. Vad det än gällde. Vi pratade om allt och hon stöttade mig i allt. Jag hade inte kunnat prata med någon under ett års tid. Jag var i min egen bubbla. Jag var en stängd bok och hon fick mig att vilja öppna mig och prata om allt. Hon såg direkt när jag inte mådde bra och gav mig alltid en axel att gråta ut på. Utan henne tror jag inte att jag hade varit där jag är idag, utan henne hade jag inte ens velat bli bättre från början. Hon var helt enkelt en bidragande orsak till att jag överlevde min låga vikt. Det var hon som tog tag i min behandling och gjorde den strängare, inte läkaren. Så henne minns jag väldigt väl och jag kommer aldrig glömma det hon har gjort för mig

Åh, som ni säger - det finns både idioter och eldsjälar inom vården!

Blir så glad att höra att ni ändå stött på flera såna som visat sitt genuina intresse att hjälpa, det behövs så väl Vilken underbar kontaktperson du beskrev t ex, Emelie! Att såna finns gör så oerhört mycket

Jag har stött på ett flertal eldsjälar genom åren, inte bara i vården, utan på många stället. Min svenskalärare i gymnasiet, en äldre väninna som delar min andliga livsåskådning, min skolsyster på gymnasiet osv. Men inom vården finns det särskilt en person, som jag (hur dramatiskt det än låter) inte hade överlevt utan. Det är min nuvarande psykolog som jag nu haft i tre år.

När jag kom till henne var jag kraftigt nedbruten, hade svårt att röra mig och tala, hörde röster ständigt, hade extrema tvång och var väldigt traumatiserad. Från att ha träffat människor som sagt att man ALLTID kommer vara svårt sjuk och att felet ligger hos mig (vad jag har varit med om hade ingen betydelse), såg hon mig som en människa, en frisk människa med en fruktansvärd bakgrund. Hon lyssnade, tog tag i min självbild, fick mig ut i livet igen, och framför allt fick hon mig att respektera mig själv. Bara av att ha någon som SÅG mig, gjorde att jag inom tre månader fick tillbaka en glöd i hjärtat, även om resan skulle bli lång.

Vi han skratta på våra samtal, eller så pratar vi om allt som händer i livet, allt positivt. Ibland har det hänt att jag gråtit och fått ur mig all sorg, och så har jag tack vare min tillit till henne från början vågat berätta om saker som jag inte berättar för någon annan. Hon kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Och såklart - ni fantastiska själar på SafeSoul! Och många därute, som bara inte insett det än.

Kärlek till er

Underbart att läsa detta Yasmine! att träffa någon från ingenstans som sätter så djupa bra spår i själ och hjärta betyder så oerhört mycket.