självskada - varför valde jag dig?

Självskadebeteende, hur hamnade jag där? varför fortsatte jag när jag började? varför blev det mer och mer? ... frågorna väller fram. Första gången som jag satte någonting vasst mot min hud och drog var i mina tidiga tonnår men det var bara två gånger, sen slutade jag. Mitt stora självskadebeteende började i samband med att jag var inneliggande på sjukhuset för min anorexia. Jag har egentligen inga svar till varför jag började, jag tror inte man har det heller. Svaret är väll, "det bara blev så". Men jag hade under väldigt lång tid inte kunnat tänka normalt för att jag var så svältande. Jag visade inga känslor, jag pratade inte djupgående om saker. Jag var ett levande lik. Men när jag var inlagd för tredje gången så hade de fått upp mig lite i vikt och känslorna hade kommit tillbaka, ett mående hade kommit tillbaka. Jag var arg, ledsen, förtvivlad, deprimerad, misslyckad osv, alla tankar snurrade runt i huvudet. Jag ville inte ha tankarna och jag ville inte ha måendet. Jag var fast i en position i livet där alla skulle inkräkta på min kropp och jag hade ingen talan.

Då tog jag till det vassa. Jag gick från synålar & hård aluminium till rakhyvlar till rakblad. Det blev värre och värre, tillslut kunde jag inte sluta. Jag fick efter en tid börja på DBT (dialektisk beteendeterpi) där jag skulle lära mig vad jag ska ta till för andra metoder istället för rakblad. Jag gick i behandlingen i ett halvår sen slutade jag, hela är ett år. Det var inte min grej men jag vet att många andra tycker att det är kanon.

Idag önskar jag att jag kunde släppa tankarna kring mina ärr och visa upp dem stolt. Men det går inte. Under alla dagar på året sen jag började självskada mig så har jag haft långarmade kläder och långa byxor. Även på sommaren, jag har inte haft på mig korta shorts, inget snyggt linne med djup rygg, ingen t-shirt utan kofta, inga klänningar eller riktiga/lättklädda festkläder. Jag drömmer om att kunna ha det men jag kan inte. Jag önskar att jag hade kunnat gå in i en affär och kunna köpa precis det jag vill men det går inte heller. När jag hade börjat skada mig, när det inte var så allvarligt så fick min kontaktperson på avdelningen syn på det och försökte berätta för mig att det inte leder till något bra, att jag kommer ångra mig, det finns bättre sätt att hantera sin ångest på och helt enkelt: snälla gör det inte! Jag önskar att jag hade lyssnat på henne och slutat där jag var, men jag fortsatte, jag ångrar mig, jag försöker intala mig själv att "ärren är jag, våga visa dem" men nej. Det är omöjligt, jag är begränsad i min vardag. Men jag har lyckats sluta sen sommaren 2012 och det är det som gör att jag fortfarande "fungerar". Jag slutade genom att bara inse hur jag hade betett mig - gömma undan blodiga kläder, hur jag förstör mitt yttre, att det gör mig begränsad för att jag inte kan ha på mig vad jag vill. Men det viktigaste som jag lärde mig var att ångesten försvinner så småningom även om man inte tar till destruktivitet. Ångesten är hemskt, en plåga men den går över. Du behöver inte skada dig själv för att den ska försvinna. Självskadandet ska ta bort ångest, men ger bara mer ångest.

Ta hand om er! <3
Emelie

Gripande , rörande och det går ända in i hjärtat på mig att läsa.

Lucy Fredelius skrev:

Gripande text Emelie
Känner igen mig massor.

Jättebra av dig att du har slutat!

Jag tror att det kommer med tiden, du kommer inte att behöva dölja för all framtid. För mig tog det många år och även fast jag i nuläget inte tänker på mina ärr speciellt mycket och klär mig som jag känner dvs är det 30 grader ute har även jag klänning trots alla ärr, men jag minns alla år av att dölja. När jag började våga ha kortärmat lite korta stunder ibland hade jag några strategier som fungerade bra för mig och jag vet några andra som tog efter det och också kände att det blev lite lättare så. Om någon stirrade jättemycket kunde jag gå fram och säga något helt vanligt som "Ursäkta vet du hur mycket klockan är?" bara så att de skulle veta att jag var en person och inte bara mina ärr. Det fungerade väldigt bra, och vid kommentarer går det att besvara efter situation på rätt bra sätt som brukar bli väl mottagna. De mer "korkade" kommentarerna tycker jag brukar vara bäst att bemöta med att dra lite fakta. Frågar barn brukar jag vara noga med att säga att detta var förut, det är något jag får leva med men det är inte farligt, och det smittar inte. Som sagt, jag dolde det länge och det var en lång period innan jag kunde släppa tanken på det. En dag gick jag med en påse från en mataffär (hade fortfarande ätstörningar) och började gråta för att jag passerade två personer som verkligen glodde. Jag tänkte något i stil med att "åh nej, nu tror de att jag har köpt mat och ska proppa i mig". Sedan såg jag hur skolboken lyste igenom påsen och det blev klart för mig att de hade tittat på mina armar - jag hade bara slutat bry mig och slutat tänka på det! Efter det har det fortsatt så, jag har mitt förflutna med självskadebeteende och precis som du ställer jag mig frågan varför och önskar att jag hade hanterat ångesten annorlunda. Men det som har hänt går ju inte att ändra, men det går att acceptera.

Hejar på dig!!
Du är så stark
Styrkekramar!


Love from Lucy

Ja, jag tror också att det kommer med tiden. Jag ser ibland de som går runt med ärr utan att bry sig och jag hyllar dem allihoppa och jag önskar SÅ att jag hade den styrkan och den självkänslan. Jag hoppas att jag en dag också kan gå runt i det jag vill. Jag funderar också på att försöka få bort dem med någon typ av behandling, får se hur det blir med den saken för jag vill inte se sommaren som någonting negativt. Jag vill se den positivt som alla andra och fortfarande tycka att det är den bästa årstiden på året. Jag vill helt enkelt sluta gömma mig. Jag är nog alldeles för rädd för fördomar och tankar kring att om folk ser mina ärr så kommer de dömma mig och då vill de inte vara i min närhet. Jag visar inte ens mina ärr för familj och vänner. Men tack så jättemycket för tipsen! jag ska tänka på det. Det är så sant det du säger! det svåra är bara att ta in det ordentligt!

Stor kram!
Emelie

Gripande och bra text om ett väldigt svårt ämne!

Visst är det så att det bara ger mer ångest, och vad man ångrar sig efteråt... Önskar jag kunde sagt till oss innan vi började med eländet och hindrat oss från att börja. Nu gäller det att vi gör det bästa av det - för att du har slutat nu visar på en enorm styrka, superbra vännen! Tycker att du verkar ha en väldigt bra inställning till det ändå, det är lätt i dagens samhälle att unga som självskadat hamnar i "identifierings" och "romantiserings"-fasen, och där är det viktigt att inte hamna. Precis som du, försöker jag i perioder att göra allt för att dölja, vilket både är krävande och trist. När ärren är ärr och ingenting annat, vore det skönt att kunna ha bart lite oftare, men som du säger finns det en spärr. Kanske kan du börja försiktigt, när du är i en annan stad på sommaren, för att ta ett steg i taget? Jag dolde länge mina ärr helt, och gör det delvis fortfarande, men har i perioder kunnat klä av mig koftan när det är alltför varmt. Tyvärr känner man sig alltid utstirrad och missanpassad, då gäller det att (som Lucy skrev) ha bra svar på tal ifall någon skulle fråga, och fortsätta vandra på som om man vore precis som vem som helst - för det är man, samtidigt som man är precis tvärtom, en egen unik människa (precis som alla andra!).

Kraft och styrka från mig!

Åh jag vet precis hur det känns, tror många andra här inne vet hur det känns. Jag ville heller inte visa mina ärr i många år. Men när jag blev arton, tog jag steget; jag tatuerade stjärnor på min handled, liksom för att bevisa för migsjälv att det var då, en annan Emily. Så småningom kommer du att kunna visa dem, det är jag helt övertygad om

Jag känner lite, att ju äldre jag har blivit, och de jag är med är äldre, ju mindre bryr de sig liksom. De förstår att jag har haft en tid i livet där jag mått skit, men de liksom vet att det var då. Inget konstigt. Det är bara det första steget som är svårt, men en dag kommer det!

Ta hand om dig!

Yasmine Ejner Lind skrev:

Gripande och bra text om ett väldigt svårt ämne!

Visst är det så att det bara ger mer ångest, och vad man ångrar sig efteråt... Önskar jag kunde sagt till oss innan vi började med eländet och hindrat oss från att börja. Nu gäller det att vi gör det bästa av det - för att du har slutat nu visar på en enorm styrka, superbra vännen! Tycker att du verkar ha en väldigt bra inställning till det ändå, det är lätt i dagens samhälle att unga som självskadat hamnar i "identifierings" och "romantiserings"-fasen, och där är det viktigt att inte hamna. Precis som du, försöker jag i perioder att göra allt för att dölja, vilket både är krävande och trist. När ärren är ärr och ingenting annat, vore det skönt att kunna ha bart lite oftare, men som du säger finns det en spärr. Kanske kan du börja försiktigt, när du är i en annan stad på sommaren, för att ta ett steg i taget? Jag dolde länge mina ärr helt, och gör det delvis fortfarande, men har i perioder kunnat klä av mig koftan när det är alltför varmt. Tyvärr känner man sig alltid utstirrad och missanpassad, då gäller det att (som Lucy skrev) ha bra svar på tal ifall någon skulle fråga, och fortsätta vandra på som om man vore precis som vem som helst - för det är man, samtidigt som man är precis tvärtom, en egen unik människa (precis som alla andra!).

Kraft och styrka från mig!

Ja, det är ju så och jag känner mig så dum att jag fortsatte. Men sen tänker jag ju också på att det är ju inget man väljer, det är ju ingenting man vill göra eller fortsätta med. Det som hände hände och nu försöker jag göra det bästa av situationen. Jag vet inte vart jag har hamnat. Jag vägrar visa mina ärr för någon, för att jag skäms. Inte ens mina föräldrar eller mitt syskon som vet om att jag har skadat mig har sett mina ärr. Därför tror jag att det kommer vara svårt för mig att våga visa dem, det kommer säkert ta väldigt lång tid också. Men jag försöker acceptera den tiden. Jag ska försöka att börja smått när det har blivit varmt, det ska jag verkligen och jag hoppas att det kommer gå bra. Tack för stödet! stora varma kramar! / Emelie

Emily_M skrev:

Åh jag vet precis hur det känns, tror många andra här inne vet hur det känns. Jag ville heller inte visa mina ärr i många år. Men när jag blev arton, tog jag steget; jag tatuerade stjärnor på min handled, liksom för att bevisa för migsjälv att det var då, en annan Emily. Så småningom kommer du att kunna visa dem, det är jag helt övertygad om

Jag känner lite, att ju äldre jag har blivit, och de jag är med är äldre, ju mindre bryr de sig liksom. De förstår att jag har haft en tid i livet där jag mått skit, men de liksom vet att det var då. Inget konstigt. Det är bara det första steget som är svårt, men en dag kommer det!

Ta hand om dig!

Det var starkt av dig att våga det! jag ar också funderat på en tatuering. Men jag vet inte om jag är den typen av tatueringstjej (om du förstår vad jag menar ) jag gillar mindre tatueringar. Tror inte jag skulle trivas i att ha hela armen tatuerad. men jag har funderat på laserbehandlingar. Ska gå på en konsultation iallafall och hoppas att det går att göra någonting åt det. Tack för ditt stöd och väldigt bra jobbat med att våga! Ha det bäst! / Emelie

Lucy Fredelius skrev:

Förstår verkligen rädslan att bli dömd och att människor ska tycka och tänka. Vad jag märker allt mer är att folk förstår, för även de som inte har ärr på utsidan har ofta någon typ av ärr på insidan. Sjukt nog är det nästan lättare att komma närmare människor ibland, alltså när jag går och känner att jag har inget att visa - bara inget att dölja - så vågar andra prata som sina ärr på insidan. Och de som inte har varit med om jättetraumatiska saker har ju också haft upp och nedgångar och kan ofta acceptera och inte göra någon stor grej av det. Min familj och mina vänner tycke ju att det var en jättestor grej när de fick veta - men nu när det är dåtid, när de vet att ärren är ärr, det är läkta armar med tidigare skador, så behöver de inte oroa sig längre. De fick ju reda på det medan det var pågående och som mest allvarligt, och jag förstår dem att det inte var kul att veta att jag behövde åka till sjukhus hela tiden och att det inte var kul att behöva oroa sig över om de skulle hitta mig medvetslös i en stor blodpöl på morgonen. Men när det är dåtid, så vet de - och jag kan också tydliggöra - att det inte är något jag håller på med nu.

Starka ni!!
Snart blir det skutta runt i sommarvärmen för Alla, med eller utan ärr!
Bamsekramar!


((Hade min praktik som sjuksköterskestudent i kortärmat och trots att jag har ärr överallt och inte små ärr direkt, så upplevde jag det inte som några problem))

Love from Lucy

Jag ska göra allt för att se sommaren som positiv som jag kunde göra innan. Jag laddar redan nu så förhoppningsvis har jag laddat klart tills det blir varmt Tack för dina peppande ord!
Ja, jag såg det på din blogg och jag hade tänkt fråga dig hur det var men nu fick jag ju svar på det! jag studerar också omvårdnad så jag måste ju vänja mig vid tanken eftersom jag vet att jobb inom vården betyder kortarmat. Jag passade även på att fråga en kompis till mig som också har ett självskadebeteende hur hon skulle ta det om någon vårdare hade ärr och hon svarade att hon skulle känna mer förtroende för den vårdaren och hon skulle kunna prata mer med denna för att förståelsen skulle bli tydligare. Det kändes bra att höra det!
Stor kram!