Det är en resa som tar tid, och som kanske alltid kommer fortgå. Att läka ett hjärta som hela livet hatat sig själv, är ingenting som blir gjort på två sekunder. Kanske är det heller ingenting som bör bli gjort på två sekunder.
Jag föddes inte med ett självförakt. Jag föddes som ett envist barn, med en jäkla vilja och kraft, kanske sade jag till och med ifrån lite väl mycket. Men det skulle inte bli särskilt svårt att gömma det barnet, att tysta ned det totalt. Då jag sju år gammal började läras att förakta mig själv, var vägen mot förfall rak och enkel. Redan som sjuåring blev jag extremt utseendefixerad, och borstade mitt hår slitet. Jag intalade mig själv att jag kunde förtjäna kärlek, om jag ordnade det lilla barnets fula yttre. Det blev startpunkten, och föraktet spred sig. Dag efter dag förändrade orden mig, orden och lekarna. Varje litet slag mot mitt inre fanns till för att markera; du har inget att hämta hos dig själv eller livet, för du är värdelös. Och hör man någonting ständigt i åtta års tid, i en ålder där man ska lära sig vem man är, faller det sig naturligt att man skapar sig en identitet som ingen alls. Min bild gentemot mig själv var förvrängd, något jag inte alls insåg då. Jag hamnade i normaliseringsprocessen.
Som fjortonåring var det dags för mig att göra något åt mig själv. Hur gör man för att vara värdefull? Jag hade inte någonsin tänkt att jag föraktade mig själv, jag var ingenting värd, det hade ingenting med vad jag tyckte och tänkte att göra. Och nu insåg jag att jag inte kunde gå genom livet och inte vara någon, så jag försökte hantera och påverka mitt värde. Där började jag att skada mig själv, inifrån och ut. Jag började svälta mig själv, för att svälta kunde jag, det insåg jag. Och när jag insett att jag hade ett värde, försökte jag främja värdet, även om värdet låg i hur många kilon jag vägde. Fram tills nyligen gick mitt liv ut på att försöka skaffa mig ett värde. Men hur svåra mina tvångsmässiga handlingar än blev, hur mycket jag än svalt mig, hur mycket jag än försökte skada min kropp, förändrades inte värdet.
Nej.
Synen på mitt värde förändrades inte. För där låg problemet. Inte mitt värde. Utan min syn på värdet.
Mitt uppdrag låg inte i att bli ännu mer handikappad, isolerad, mager eller trasig. Fortsatte jag var det enda nåbara målet döden, och inte ett värde. Värdet hade jag. Jag behövde förstå mitt värde. När jag insåg detta, kunde jag för första gången kämpa för att bli hel. Jag har fått nycklar från omvärlden. Väldigt givande övningar från psykiatrin, bekräftelse, äkta bekräftelse, från vänner och familj. Men den största bekräftelsen krävdes från mig. Jag måste bekräfta mig själv, och det barnet som aldrig tog kärlek till sig helt och hållet. Jag måste hålla om henne, och låta henne veta att hon är värdefull.
Det ena har gett det andra. Bekräftelse från omvärlden har gjort att jag vågat. Jag har funnit konsten, sången, skrivandet, att jag är bra att tala inför människor och att jag har en andlig gåva. Det har gjort att mitt självförtroende ökat, och lämnat plats för att stärka min självkänsla. Självkänslan är svårare. Att känna sig tillräcklig, värdefull. Det är en kamp som kanske alltid kommer finnas, det är min skörhet, min akilleshäl, något alla har i någon form. Men nu när jag vet att mitt problem aldrig varit mitt värde, utan min syn på mitt värde, har jag möjlighet att göra min syn mer ren och hel.
Ingen människa är värdelös. Men många bär på den känslan. Därför är det viktigt att våga öppna upp dörren för detta, våga berätta om just mitt och ditt självförakt, så människor förstår att vem som helst kan drabbas. Det leder till att det kan skapas en dialog mellan människor, att skammen kan förminskas, för tanken på att det är "fult" att förakta - ökar föraktet. Du är inte ensam, och det går att bli fri. Nu när du läser detta, hoppas jag att du kan se även vart ditt problem ligger. Inte i ditt värde, du måste inte hitta ditt värde, det har du. Du måste förstå ditt värde.
Självförakt är det mest förtärande hatet. Att hata den man är, den man var. Det finns ingen befogenhet till det hatet. När vi börjar lära oss att acceptera våra brister, respektera det vi står för och uppskatta våra färdigheter - är vi på god väg.
Alla behöver kärlek. Det finns någon inom dig som kräver kärlek, från just dig. Blunda inte för henom, utan ge den biten den kärlek den behöver.
Värme och kärlek, Yasmine
