Hur ska dom veta?

Hej!
På senaste tiden har jag funderat mycket fram och tillbaka. Ska jag berätta för mina klasskamrater att jag har ocd, ska jag ge de en chans att förstå mig och varför jag beter mig som jag gör ibland? Ska jag öppna mig och blotta hjärtat, den som vill skjuta har fritt fram. Vågar jag ta den risken? Eller ska de tro att det är min personlighet, att detta är jag. Får som jag vill och bestämmer allting själv. Att lärarna inte ber mig att spotta ut tuggumit och att jag alltid får turplatsen längst bak i klassrummet.
Eller ska jag skita i det istället, de får ta mig för den jag är, tro vad de vill. Men är det verkligen schysst då? Låta någon få en skev uppfattning om dig och sedan såra dig på grund av det. Det är inte shysst mot de och framför allt inte mig mig. Har tvekat i snart två år och nu är jag redo. På eget initiativ, nu eller aldrig.
Dom känner mig ganska bra nu ändå, Olivia. Och utan att de vet det känner de en del av ocd. Nu ska dom få veta. Jag ska ärligt och utförligt dela min sanning om vad ocd är, för mig. De får ställa frågor, vara tysta eller le när det känner igen sig. Ska nog improvisera, kanske hålla mig till stödord. De välvalda perfekt passande orden brukar komma av sig självt när jag pratar om ocd, så den biten löser sig nog. När jag berättar vet jag inte, efter påsk kanske. Det återstår att se.
Kram på er

Texten går rakt in i mitt hjärta och jag vet exakt vad du går igenom, även fast det är 2 helt olika ämnen!

Jag kände samma sak när det gällde min sexuella läggning, ska jag berätta , eller ska jag hålla det för mig själv?
Alla visste vem jag var , att jag var den galna, glada och spralliga Tommy, men min läggning anade många men ingen vågade fråga, frågade dom så förnekade jag. Dagar kände jag att jag verkligen ville berätta, samtidigt kände jag att jag ska inte behöva berätta, för oavsett vad är jag Tommy. Jag berättade aldrig, jag ångrar mig i dag många gånger!

Men jag blir glad, det värmer och vill du , och känner att du är redo att ställa dig upp , stå upp för så många som det faktiskt är , att berätta att du har OCD ska du verkligen göra det. Jag, vi här på safesouls, vi finns här för dig, jag finns bara ett mail bort, jag stöttar gärna.

Stor kram

Fina Olivia, precis som Tommy vet jag vad du går igenom!

Det är svårt, hur man ska berätta, när, och i vilket sammanhang. Man vill bryta tystnaden, samtidigt som man är rädd. I mitt fall hade mina klasskompisar märkt på så sätt att jag var frånvarande skolan, åt aldrig där, gick inte på gymnastik och hemkunskap, och framför allt att jag drog mig undan/var inte mig själv längre. I nian hade klassen i två år vetat att något inte stod rätt till, men inte vad, tills jag en dag valde att gå ut med det. En lärare berättade med stöd från ett par i klassen som visste, att jag led av en ätstörning och OCD. Mer än så kände jag inte att jag behövde berätta. MYCKET fick sin förklaring!

Är det därför Yasmine alltid kommit sent?
Är det därför hon i vissa situationer betett sig annorlunda?
Är det därför hon varit väldigt upptagen med sitt utseende?

Jag var inte längre "dum", "störd" och "konstig" - utan jag led av en problematik det fanns ett namn på.

Lärare som behandlat mig grymt illa, fick en tankeställare, detsamma med människor i skolan.

Jag tycker ABSOLUT att du ska ta steget, närhelst du känner dig redo. Det är SÅ värt det. Som Tommy säger, vi på SafeSoul finns här.

Så om du Olivia, eller någon annan som läser, behöver stöd. Skicka iväg ett mejl, eller skriv i forumet! Det finns alltid någon som kan stötta, jag är gärna en av dem.

Många kramar, Yasmine

Vad du än väljer att göra, så gör det du tycker är bäst och det som känns bäst för dig!
Jag tycker verkligen att du ska berätta om din ocd - genom att läsa din text så får jag uppfattningen om att du helst vill berätta. Det kan vara/är väldigt svårt för de som inte vet vad det handlar om att förstå direkt av att "bara" höra ocd men som du säger, att samtidigt som du berättar ge dem en chans att förstå vad det handlar om. Att berätta är verkligen ett stort & starkt steg som du tar och den styrkan beundrar jag.
Lycka till vännen!