Hej AndreasS!
Tack för dina oerhört fina ord! De värmer väldigt, väldigt mycket.
Till att börja med är dessvärre komplex PTSD något som ännu inte blivit en diagnos i diagnosmanualen, vilket är synd, då fler skulle kunna få rätt hjälp annars. Jag hoppas det kommer att förändras, även om jag inte ser just "diagnoser" som något viktigt - utan mer själva begreppet i sig. Trist att det inte ska kunna finnas rätt hjälp för MÄNNISKOR, utan att hjälpen istället riktar sig till specifika diagnoser. Det har lett till att individer lätt blir sedda som sina diagnoser. Nu hoppar vi till frågan!
Det kan nog se ut på många olika sätt, och för mig har det varit olika genom åren. Idag är jag långt ifrån färdigbearbetat, men kan till en viss grad leva ett rätt bra liv, även om det ser annorlunda ut. För att förklara lite kort, har mitt förflutna gjort att jag "kapat kontakten" till mitt inre barn, den jag var då, och man kan säga att den jag är idag "gömmer" det inre barnet så långt inuti, att jag inte har någon kontakt med det förflutna. Så länge jag har den barriären mellan "oss", kan jag bära det förflutna utan att påverkas direkt. Men i perioder försvinner barriären, och då använder jag mig ofta av ett försvar som gör att jag försvinner in i min egen värld. Jag är då i princip aldrig riktigt närvarande, och kan stundtals vara okontaktbar. Det påverkas även starkt genom svåra mardrömmar, flashbacks, fysiska problem, även när jag inte använder mig av försvaret. Mitt förflutna har också gjort att jag har extremt lätt att känna mig dålig och utan ett värde, vilket är någonting jag själv behöver arbeta med.
Det har sett helt annorlunda ut tidigare, och jag har kommit oerhört långt, till skillnad från förut kan jag ändå leva ett liv som är värdigt!
Det som handikapar mig mest i mitt liv, förutom rädslan av att aldrig veta när det förflutna kan smyga sig på och jag ska "försvinna", har jag tyvärr mycket tvångstankar kvar från förut, som också är ett slags försvar. Det handlar främst om väldigt komplicerade tankeritualer, som kan vara helt absurda och gör att jag inte kan göra vad som helst när som helst, för att jag behöver tid att "tvångstänka". Avbryter någon en tankeritual, upplever jag en känsla av att "tappa bort tid och rum" och vet knappt vad jag heter. Standardfrasen i huset är "tyst, jag tänker!", och vi brukar skämta ganska glatt om det, då det kan bli väldigt komiskt ;D Det finns även andra slags tvång som kan komma i vägen.
Men trots min lite "udda" situation mellan varven, känner jag mig väldigt lycklig och är för det mesta tillfreds. För att en dag kunna leva mer "normalt" behöver jag bearbeta mitt förflutna och "integreras" (föras samman) med mitt inre barn, men det är ingenting man ska skynda på för fort.
Här kom ett typexempel på mina tvång - jag har svårt att fatta mig kort mellan varven
Men jag hoppas du fick ett begripligt svar
Kan hända att jag missade något, men då får jag fylla på senare!
Ha det superbra själv och detsamma!
Varma kramar!
