Hallåj, idag har jag inte bara startat min blogg ordentligt utan även varit på möte hos min läkare på hjärnskadeteamet.
När jag bodde i Dalarna tog det fyra år av tjat innan läkarna och deras s.k spactisitetsteam ens ville prata med mig om Botox.
Idag blev det bestämt att jag först ska få vanlig tandläkarbedövning, eftersom effekten går ur rätt fort, innan eventuell Botox.
Hjärnskadeteamet i Sandviken är just nu min drog, min livsuppehållande dos mänsklighet. De ser MIG och inte bara en patients namn på ett papper.
Jag har haft många mycket dåliga förhållanden, efter att jag var inlagd på rehab 2007, och har därför extremt svårt att tillåta mig själv vara lycklig.
Men just nu är jag verkligen det. Jag har tack vare min envishet att inte låta mig trampas på, lärt mig att även om jag var sjukt blyg förut; så är jag född för att prata. Det är mitt öde att finnas till! En behaglig känsla må jag säga. Föreläsandet rullar sakta på och jag kan knappt bärga mig tills nästa gång jag står däruppe framför flera flera människor. Tills jag står där och berättar om mina arfernheter och varför jag fortfarande står och inte ligger.
Kram på er och våga vara lyckliga!! Våga vara dig själv och våga stå upp för vad du tror på!
