Hej, vem du nu är som läser! Mitt namn är Sara och för ett par veckor sedan fick jag ett erbjudande om att bli föreläsare här på Safesoul - vilket jag självklart tackade ja till. Sedan dess är det mycket som har hänt runt omkring mig och jag har inte riktigt haft tid att sätta mig ner och läsa igenom vare sig hemsidan eller forumet, för än idag. Nu när jag har gjort det kände jag att jag ville presentera mig själv, mer än vad som står i presentationen om mig på hemsidan.
Jag är vilken tjej som helst. Det låter som en klyscha men det är så sant som det kan bli. Jag är arton år gammal, går tredje året på gymnasiet och lever ett liv som vilken annan tjej i min ålder som helst. Eller ja, nästan i alla fall. En del av mig kommer alltid att vara annorlunda.
När jag var tretton år gammal blev jag våldtagen av en elva år äldre bekant till min familj. Jag hade redan varit med om mycket i mitt liv och befann mig en trasslig situation, vilket gjorde att jag inte hade någon att berätta för. Om någon annan hade gjort detta mot mig så hade den här mannen varit personen som jag vände mig till och pratade med. Men nu när han var den skyldiga vände jag mig istället inåt - jag vägrade prata om det. Jag orkade inte. Jag vågade inte. Övergreppen pågick i två års tid och med hot, våld och tvång våldtog han mig över femtio gånger.
Jag bröt mig fri sen. Flyttade trettio mil bort och började om. Försökte lappa ihop de få delar av mig som fortfarande fungerade och levde vidare. Det gick sådär, det fanns alltid en del av mig som gjorde ont. Jag kunde inte leva normalt. Kunde inte ha relationer till andra människor, klarade inte av närhet. Jag var inte ens fyllda sexton år och redan trasig för resten av livet.
Han hade haft sönder så mycket av mig. Det var han som gjort fel, han som begått ett brott. Jag visste det någonstans långt inom mig. Ändå var det jag som skämdes över det som hade hänt, och ändå var det jag som mådde dåligt över det. År 2012 var det värsta året i mitt liv. När året började mådde jag som sämst. Bubblan jag befunnit mig i hade spruckit och alla minnen av övergreppen regnade över mig hela tiden. Jag kunde inte avgöra om jag levde i nutid eller dåtid, jag tappade greppet helt. Ett tag var det nära att jag släppte taget om allt.
Men det var inte tillräckligt nära. Jag slog tillbaka, reste mig upp och bestämde mig för att om det var någon som skulle gå död ur allt det här så skulle det inte vara jag. Han hade fått ta ifrån mig så mycket - men han skulle inte få ta ifrån mig mitt liv. I mars fick jag kontakt med en underbar människa på Barn- och ungdomspsykatrin. Vi benade ut hela mitt liv och det gick fort framåt. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt men jag närmade mig ändå en anmälan - på helt egna initiativ. Jag hade nog velat hela tiden, bara inte vetat hur jag skulle göra och om jag skulle orka. Orken fanns inte där egentligen, jag fick tvinga mig själv.
Jag tog aldrig riktigt beslutet om att jag skulle anmäla. Det kom aldrig en dag då jag vaknade upp och var hundra procent säker på att det var vad jag ville. Istället vaknade jag upp med en beslutsångest som skar mitt hjärta i två bitar. En bit som fortfarande ville tro det bästa om honom - att han var den där killen jag lärt känna sex år tidigare. Han som aldrig skulle kunna skada mig. Den delen vägrade inse vad som hade hänt, medan den andra delen av mitt hjärta såg verkligheten klart och tydligt. Det var den sistnämnda delen som växte sig starkare, och jag tror den andra dog någonstans på vägen. Den har flyttat ut ur min kropp iallafall, även om den hälsar på ibland.
Den tredje maj 2012 gjorde jag en polisanmälan om våldtäkt mot barn. Det svåraste beslutet jag någonsin tagit. Går inte ens att beskriva känslan av att ha tagit beslutet. Men jag är så glad att jag satte ner foten, för jag vet nu att jag inte hade levt idag om jag inte hade gjort det. I en intervju för någon vecka sedan beskrev jag det hela som att jag gick in på polisstationen som en människa och kom ut som en annan, jag kom ut som den människa jag önskat att jag varit hela tiden. Idag är jag hon. Hon som står upp för sig själv, hon som inte skäms och hon som vet att det inte var hon som gjorde fel.
Den tjugofemte maj var jag på förhör och samma dag blev den här mannen anhållen på sin arbetsplats på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Han förnekade brottet såklart - i hans värld kände vi knappt varandra. Under utredningens gång framkom dock en hel del bevis som talade emot varenda ord han sa. Bevis som han inte kunde förklara, och som han bara kunde neka till och inte motbevisa. Han hade ingenting på fötterna medan stödet bakom mig bara växte, och den tjugonde juni väcktes åtal mot honom. Vi skulle mötas i rätten.
Jag tror aldrig att jag räknade med att det skulle gå så långt, jag var beredd på att utredningen skulle läggas ner. Det är ju det man hör, att allt läggs ner. Att man inte blir trodd. Jag vågade inte tro någonting annat och när telefonen ringde den där dagen grät jag och skrattade på samma gång. Under hela den här tiden har jag varit ett känslovrak och det är jag fortfarande ibland. Men jag antar att det är okej att vara det när man hållit inne med alla känslor i fyra år.
När dagen då rättegången skulle hållas kom så mådde jag bättre psykiskt. Jag hade tidigare fått diagnoserna PTSD, depression och panikångest men befann mig på toppen av alla mina dalar. Självklart var jag nervös och rädd, det vore en lögn att säga något annat. Men samtidigt var jag beslutsam - det fick räcka nu. Nu jävlar skulle han få se att man inte förstör mitt liv och kommer undan med det.
Rättegången höll på i två dagar och det gjorde ont i varenda del av min kropp när jag såg honom sitta där. Jag ville inte tro att det här hade hänt, jag ville inte förstå. Men jag visste, och jag såg. Jag kände. Allt var så verkligt när vi satt där, jag fick svart på vitt att det var han som hade gjort fel. En vecka efter rättegången kom domen, han dömdes till tre års fängelse för våldtäkt mot barn. Jag vann i rätten även om jag själv anser att jag vann betydligt tidigare, när jag gjorde anmälan. Han överklagade domen och vi möttes i hovrätten - jag vann där också.
Jag var lättad över att allt var över men jag mådde fortfarande dåligt över det som hade hänt. Jag hade bearbetat mycket på egen hand och nu också genom BUP, men för min omgivning började det arbetet när rättegången var över. Det var fortfarande mycket som behövde redas ut och kommas till ro med, och tillsammans klarade vi det.
Idag är det en helt annan människa som sitter här och skriver. Allt som hänt har gjort mig så mycket starkare. Att bli våldtagen, göra en anmälan, bearbeta det som hänt och gå vidare är en mycket längre process än vad man tror och jag kommer förmodligen få fortsätta göra det hela mitt liv. Skillnaden är att idag gör jag det inte i tystnad. Idag är jag inte längre tjejen som skäms över att ha blivit våldtagen - skammen är istället någon annans.
Själv mår jag bra. Har fortfarande motgångar, men framgångarna slår ner dem. Det är klart att det fortfarande är jobbigt ibland, men det är inte jobbigt på samma sätt längre.
I början på 2013 gjorde jag något som jag själv är förvånad över att jag vågade. Jag har alltid varit ganska blyg, och när det kommer till övergreppen har jag velat bevara den hemligheten med mitt liv. Jag har haft en anonym blogg under hela tiden, har inte vågat gå ut med vem jag är. Men som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag inte tänkte vara anonym längre - jag vill inte låta mig hållas tillbaka av något som redan begränsat mig så mycket. En skam som inte ens är min att bära ska inte få ta ifrån mig mitt liv. I början på januari publicerade jag en film som fått en enorm spridning. Hela den senaste månaden har varit otrolig. Jag gick från att vara anonym på min blogg till att gå ut offentligt med det som hänt och nu har tusentals människor sett min film. Stödet jag fått är helt otroligt - det går inte ens att beskriva.
Men för mig stannar det inte här. Det var genom min offentlighet som jag fick erbjudandet om att föreläsa här och genom att göra det vill jag förändra livet för andra som varit med om samma sak. Jag vill visa att det går att vara stark ändå, och att man ska våga prata om det som hänt. I höst börjar jag utbilda mig till jurist och i framtiden vill jag arbeta med sexualbrottsoffer - jag vill förändra samhällets attityd gentemot brott av den här sorten.
Nu vet ni lite om vem jag är och vad jag står för! Kram Sara
