Hej alla fina människor!
Det här är Yasmine, en av SafeSoul’s föreläsare.
Jag tänkte berätta om en tjej som inte fick vara värdefull.
Hennes ljus strålade utåt, hennes kreativitet var få förunnade. Hon var söt, och väldigt snäll. Kanske lite väl snäll. Och så var hon innerst inne väldigt stark, vågade det få vågar. Vara sig själv. Men ni ska veta, att det är få saker som är så skrämmande, som en person som har kraften att vara sig själv. Så skrämmande, att man gärna vill förneka detta, för att man själv inte har den styrkan. Istället försöker man intala sig själv och de andra att man är så stark, genom att göra personen svagare.
Det hände henne. Och hon hann inte se sin inre styrka, innan hon var på botten. Innan hon var den utstötta, som vandrade genom tomma korridorer. Som ständigt fick slag i form av föraktande ord. Det tog antagligen mycket energi för att säga de orden, energi man inte lagt på en betydelselös person. Det insåg inte denna tjej, då. Hon trodde hon var svag, liten och ingen alls. De fick dessa personer att le. De fick de att växa. Hon hade behövt en person som fick henne att inse, att de helst av allt hade velat vara som henne. De kunde de inte, och då var plan B att göra henne mindre.
Idag är jag inte längre den tjejen, de gjorde henne till. Jag är tjejen som fanns där inne, hela tiden. Jag har inte ”hittat” mitt värde, för det har jag haft hela tiden. Jag har förstått mitt värde. Och all den styrka jag hade hela tiden, det var den som fick mig att överleva. En styrka som idag har växt i smyg, för varje dag som gick. Som nu har gjort att jag äger det mest värdefulla. Ödmjukhet, empati, kärlek och livsglädje. Och kraften att våga vara den jag är. Idag är det något andra vill vara med mig för, och jag känner mig innerligt älskad.
Jag kan inte spola tillbaks tiden och få dessa saker sagt till tjejen, ni vet hon som var lite för stark för att få fortsätta vara det. Därför vänder jag mig nu till dig, som känner igen dig i min beskrivning av denna tjej. Som vandrat som ett spöke genom tomma korridorer, som fått utstå skratt och hån. Du har något som är så värdefullt. Som en dag kan förändra världen. Låt inte de andra få stoppa dig. Låt de inte få vinna. Den styrkan du har för att varje dag överleva, kan en dag bli en styrka att dra till dig allt som gör livet så vackert. Den dagen kommer att komma. Då kommer du, liksom jag, att stolt sträcka på ryggen och le mot spökena från ditt förflutna. De kan inte stoppa dig längre.
Ge aldrig upp. Då vinner de. Och lid inte i tystnad. Får jag dig nu att inse att din skam inte är befogad, att det inte är ditt fel, kanske jag kan få dig att ta steget att bryta tystnaden. Ingen ska behöva bära något så fruktansvärt, själv. Kan du få lite styrka av en person som kan dela ditt lidande, kan det bli lättare att bryta sig fri. Och vad du än gör, låt inte den du är försvinna. Låter du den personen skina tillräckligt mycket, kommer ljuset att förstöra deras ord, deras skratt. En dag kommer du med kraften du bär, att kunna ge igen. Genom att visa var du står, och hur långt du kommit.
Då kommer de ångra att de en gång kallade dig de där orden, som sades av ren rädsla. Då kan de få se på, då du regerar över livet, och vänligt ler mot dem i någon annan korridor. Då är de ingen mer än en gammal bekant, du en gång kände. Och du är du.
All kärlek, Yasmine
