Att vilja leva livet utan ätstörningar - Att be om hjälp

När man har en ätstörning så är det så svårt att veta att man behöver hjälp. Jag vet hur svårt det är att veta när botten är nådd, jag vet hur det känns att vilja prata med någon om hur man har det men inte vågar - för att man tror att hela ens liv ska förstöras om man gör det. Jag vet hur det känns att inte våga be om hjälp - för att man tror att den personen ska kolla på en och tänka något nedvärderande om en. Jag vet hur det är att hålla allt inom sig tills man inte orkar mer och jag vet hur det är att höra röster som tar över dig helt och hållet. Jag har varit nere på den bottnen. Jag har trott att jag varit stor som ett hus när jag egentligen legat på en dödligt låg vikt. Jag har varit i det stadiet där jag inte har kunnat tänka själv utan jag har haft en röst som har styrt hela mig dagarna ut och dagarna in. Jag vet hur det är att känna sig ensammast mot världen.

Det är så många människor som lever på det stadiet idag. Det finns också så många som är påväg att nå det värsta stadiet. Det är väldigt svårt att inse när man har en ätstörning. Jag hade inte själv kunnat inse att jag hade ätstörningar utan att de runt omkring mig bekräftade det för mig. Det är mycket som jag inte hade kunnat klara på egen hand. Jag hade inte kunnat be om hjälp, jag hade inte kunnat sluta svälta mig själv och träna flera gånger om dagen. Jag hade helt enkelt inte varit där jag är idag utan andras hjälp.

När man har ätstörningar så tror man att man klarar sin tillfrisknad själv. Vissa gör det, men de flesta inte. Anledningen till att jag stängde ute alla hjälpande händer från början var för att jag var rädd att mitt liv skulle bli förstört. Att jag skulle bli tjockare än vad jag redan var och att jag skulle bli tvingad till att äta en massa dålig mat. Ätstörningen är hela ens liv, vikten är hela ens liv. Man hatar sin ätstörning, men samtidigt så älskar man den. Man tror att den extremt hårda träningen och avståendet från mat är hälsosamt för en, men det är precis tvärtom. Det som jag vill säga är att stanna inte kvar i en ätstörning. Ditt liv blir inte förstört, det räddas! Tillfrisknaden är inte kul, den är en hemsk. Men det är inte värre än ätstörningen. Samtidigt är ätstörningen ett tillstånd när du bara går neråt. Tillfrisknaden leder till någonting bra, även om man inte tror det.

Om det finns någonting som jag kan göra för dig, om du vill prata, fråga något eller vill berätta precis vad som helst för mig så finns jag här för dig. När som helst! Det du säger stannar mellan dig och mig om du vill det.
Jag finns här på Safesoul, på min blogg: diagnosanorexia.devote.se (kommentarer visas inte utan att jag godkänner) eller på min mejl: diagnosanorexia-blogg@hotmail.com

Var rädd om dig!
Emelie Molin