Hej!
Jag heter Yasmine, och föreläser för SafeSoul (som ni kanske redan upptäckt
).
Jag tänkte dela med mig av en bit av min historia.
När jag var 14 år hade jag under sju-åtta år levt i helvetet på jorden. Exakt vad jag upplevt är något jag själv inte känner mig helt mogen att berätta än, men jag tänkte ge er en liten kortfattning. Jag hade under hela min grundskoletid, alltså sedan jag var väldigt liten, varit utsatt för väldigt grav emotionell misshandel/tortyr/övergrepp eller vad man nu än väljer att kalla det, av någon som stod mig väldigt nära (vill poängtera att det INTE gäller ett släkt/familjemässigt band). Innan det började hade jag länge hört en röst jag senare benämnde "Diktatorn", som utöver mina (fantastiska) föräldrar, blev den som uppfostrade mig. Jag lärde mig vara den som följde, och röstens ord blev betydande i hur jag började leva mitt liv. Antagligen var det en faktor som gjorde mig extra skör.
Jag skulle vilja använda mig av orden "extrem hjärntvätt" när jag beskriver mitt förflutna, i en väldigt inlärningsbar ålder fick jag lära mig att jag inte var något värd. Successivt drogs jag med, och när jag väl var under någon annans makt fanns det ingen väg tillbaka. För då blev det allt jag visste, och jag trodde att det jag upplevde var helt naturligt. Det som skedde, alla kryptiska strafflekar jag fick utstå under den tiden, formade hela min person. Jag försvann, den envisa, självsäkra tjej jag en gång varit, och kom ut på andra sidan som någon helt annan. Det sista året innan allt brakade ihop, utsattes jag även för mobbing. Det som hänt innan kom jag att förtränga helt. I min fantasivärld var min uppväxt som vem som helst. Kanske var det för att jag under stora delar av övergreppen flytt in i en annan verklighet, med hjälp av Diktatorn.
Jag började utveckla svåra tvångstankar, efter så kallade "fixa idéer" jag haft redan som liten. När vi kom i kontakt med psykiatrin, hade jag även blivit deprimerad och utvecklat ätstörningar och självskadebeteende. Under de tre första åren jag gick inom psykiatrin, lades ingen fokus på traumatiseringen, först för att jag inte hade något minne av det. Då jag väl "öppnade locket" till mitt förflutna, ansågs det vara onödigt att bearbeta, och jag behandlades istället för schizofreni, på grund av rösten. Vid den tiden hade jag såpass svåra tvångstankar att jag i perioder inte förmådde mig till att vare sig gå ut, leva socialt, klä på mig själv eller röra mig. Jag brukar säga att jag satt i en "mental rullstol" du funktionsbristen var densamma. Jag förstod även att jag led av BDD, så kallad "inbillad fulhet", en störning som innebär att avskyn gentemot ditt utseende påverkar ditt vardagliga liv. Min räddning kom i och med att jag skickades till en psykosmottagning, inför min 18-årsdag!
För första gången fick jag chansen att bearbeta min komplexa traumatisering, och bygga upp ett nytt liv och en sundare självbild. Det enorma självförakt jag burit på så länge, började sakta minska genom att jag blev sedd som en frisk, ljus människa, värd att älskas. Min behandlingsmottagning arbetar (till skillnad från många andra delar av psykiatrin) genom att främja individens friska sida, och lägger fokus på terapi som bearbetar grunden i de fall de behövs, och att bilda ett socialt och värdigt liv genom olika aktivitetsgrupper som musikgrupp, bildterapi, dramagrupp etc. Att för första gången få mina styrkor framhävda istället för mina svagheter, var bidragande i min resa mot frihet.
De tre följande åren har varit hårda, och inneburit en del bakslag med inläggningar och försämrat mående, men det som tillslut fick mig att vända mitt destruktiva liv till något konstruktivt, var i och med att jag gjorde ett val. Jag tror starkt att varje människa har ett val, ett ansvar, och att det främsta arbetet ligger hos dig som individ. Vi behöver "nycklar" för att kunna hitta vägen ut, men det var upp till mig att använda dem. Jag ser mig inte som ett offer eller en sjuk människa, jag ser mig som en person som varit i en enormt onaturlig livssituation - men med en styrka som till skillnad från förut fick mig att överleva dagen, idag kan ta mig hur långt som helst! Jag kan känna tacksamhet gentemot mina erfarenheter, för det är de som gjort mig till den person jag är idag, och de är en källa för mitt kommande arbete som kan hjälpa många andra. Jag hade aldrig velat få mitt förflutna ogjort, trots all smärta det fört med sig.
*
Idag har jag insett var mitt egentliga problem ligger, efter år av sökande. Jag lider av något kallat "komplex PTSD" eller "komplex traumatisering", vilket innebär en upprepad traumatisering som ger konsekvenser i form av somatisering, bristande affektreglering och dissociation, utöver symptomen på vanlig PTSD.
Dissociation är ett begrepp som kommit att användas alltmer inom psykiatrin, men är fortfarande alldeles för lite utforskat. Det är med enkla uttryck en försvarsmekanism som används under en traumatiserande händelse, som sedan vanemässigt används senare i livet. Det innebär att man befinner sig i ett annat medvetande (dagdrömmar och fantasier, att "sitta försjunken i en bok" är en lätt form av dissociation) och upplever omvärlden, sin egen person och känslan av närvaro annorlunda. Det definieras som ett sammanbrott av vanligtvis integrerade funktioner som medvetande, minne, perception av sig själv eller omgivning. Det inre splittras upp för att hantera väldigt traumatiska händelser.
Somatisering kan man säga står för de fysiska problem en komplext traumatiserad person upplevelser, i mitt fall handlade det om oförmåga att röra mig/tala, sväljproblem, huvud/ledvärk, yrsel, dålig balans etcetera.
Du saknar förmåga att hantera känslor som kan ge uttryck i form av självskadebeteende, ätstörningar och annan problematik.
Det skapar en förändring i relationer till dig själv och andra, och det finns ofta mycket självförakt och skam med i bilden.
*
Jag vet att jag har en bra bit kvar och att dessa sår tar år och år att läka, men jag vägrar hantera min inre kris destruktivt mer, och tänker aldrig mer ge upp hoppet om mig själv. Men hjälp av den inre styrkan, och adekvat terapi för behandling av komplex PTSD, vet jag att jag en dag kommer att vara helt fri.
Kom ihåg att ingen person är hopplös. Ingen person saknar ett värde. Alla har rätt till sin inre kämpe, för den finns i alla.
Från att ha förlorat mig själv helt och hållet, har jag idag återfunnit mig själv. Och jag ser det som en livsuppgift att föra mitt budskap vidare, visa andra unga själar vägen till frihet och självrespekt.
Behöver du någon som verkligen förstår, som varit i det nattsvartaste själv, och aldrig dömer ut dig?
Skriv! Min mail är:
landoffairys@live.seNi har all min kärlek och värme.
Yasmine
